Carolin och Mirage när de vann NM-guld 2014.

Eldsjäl som inspirerar andra

2016-01-04

Carolin Rutberg är landslagsryttare i paradressyr, men tvekar inte att hjälpa sina medtävlare. Hon har fått hederspris i kategorin ”Årets eldsjäl” på Svenska Ridsportförbundets Ryttargalan, och nu berättar hon mer om hur det är att vara ryttare med den svåra sjukdomen MS.

Att få hederspris och vara en av tio nominerade i kategorin ”Årets eldsjäl” känns roligt, berättar Carolin Rutberg, landslagsryttare i paradressyr.

– Det känns jättestort. Jag gör tydligen skillnad, det kändes väldigt omtumlande att vara bland de tio nominerade, säger hon.
Carolin hjälper till och med sina medtävlande, och tar sig tid att klura över problem och hitta lösningar. Det kan handla om vilka hjälpmedel som behövs, eller hur och var man ska börja rida.

– I min värld får jag så mycket från ridningen för min sjuka kropp som gör att jag fungerar bättre i vardagen. Och det har jag velat förmedla till nyinsjuknade och nyskadade.
Det var Carolin som fick Aron att rida. Han kom till ett SM där hon tävlade och hon tog sig tid att berätta om sporten.
– Jag har sett till att han kommit åt de hjälpmedel han behöver. Nu tävlar vi i samma grad. Jag tycker att det är roligare om vi är flera. De är så få tävlingstillfällen.
Carolin har Multipel Skleros, MS, som hon beskriver ”som att immunförsvaret äter på nervsystemet”. Hon har haft sjukdomen sedan 19-årsåldern (i dag är hon 37). Det finns inget botemedel, men bromsmediciner.
Det främsta kännetecknet med sjukdomen är trötthet.
– Om du sovit hela natten har du ett litermått till bredden fyllt med energi. Men mitt är fyllt med en deciliter energi som jag ska hushålla med hela dagen. Om jag tar ut mig för mycket en dag får jag sota för det i flera veckor efteråt. Då bär inte benen och hjärnan kan inte koppla alla nervtrådar, jag blir vinglig, och det har jag ingen lust med.
Det skiljer sig från dag till dag hur mycket av underarmarna och underbenen Carolin kan känna och kontrollera. Därför sitter foten fast med en gummisnodd i stigbygeln (som lossnar om hon ramlar av).  Två spön får kompensera för skänklarna och tyglarna har öglor.

– Jag rider jätte- jättemycket med säte och sittben för att få det att funka. Mirage har lärt sig väldigt snabbt att jag inte kan lägga till benen.
Mirage och Carolin har fått träna ihop sig på tävlingsbiten.
– Han har lärt sig mina små inverkningar. Han syns i mängden men är inte dum, jag har aldrig åkt av honom, peppar peppar. Han är trygg att åka med och rida, det är rätt viktigt.
Stallivet är en sorts terapi för Carolin. Och det måste få ta tid.
– Man har blivit visare med åren och hushåller med sin energi. Jag kan stå i en box och mocka i 35 minuter. Bara för att låta det ta lång tid så att hjärnan får återhämtning, det blir som en powernap, jag fyller på litermåttet.
En annan sak som ger energi är de ryttare som Carolin hjälpt att hitta till stallet.
– Det är en inspirationskälla. Men jag vill göra mer. När jag inte rider längre kommer jag att driva mer. För det är som att köra huvudet i väggen att nå ut med para-dressyr, vi är inte så omskrivna av våra tidningar. Men jag är en envis jävel.

Huvudsponsor

Förbundssponsor

Grensponsor Dressyr

Sponsorer

Medlemstidning

Annons