Förbudet mot behandling med implantat av kulor i livmodern borttages från den 1 januari 2008.

Bakgrund
Kulor av olika material, framför allt av glas eller metaller, numera också av plast (polypropylen) kan användas för att förhindra brunst hos ston. Kulorna anses till viss del efterlikna fosterblåsan vid dräktighet och på så sätt orsaka att gulkroppsfunktionen i äggstockarna förlängs.

Vattenfyllda polypropylenkulor ("plastkulor") har använts i en noggrann studie med avseende på klinisk effekt, hormonella förändringar, kulornas förflyttning i livmodern, samt om inflammationer uppstår i livmodern eller ej (M.M. Rivera del Alamo, T. Reilas, H. Kindahl & T. Katila: Mechanisms behind intrauterine device-induced luteal persistence in mares. Animal Reproduction Science, 2007).

En stor fördel med dessa vattenfyllda plastkulor är att de är lätta att spåra vid en ultraljudsundersökning av livmodern. Kulorna förflyttar sig mindre i livmodern än vad en fosterblåsa gör, men den nära kontakten med livmodern gör att livmoderväggens celler inte producerar prostaglandin F2-alfa som normalt orsakar att gulkroppen tillbakabildas och progesteronnivåerna går ner. I minst 75% av de ston som fick en plastkula inlagd upphörde brunstcykliciteten pga att gulkroppsfunktionen förlängdes. Plastkulorna orsakade förlängd lutealfas under ca 2 månaders tid.

Generellt vid förlängda lutealfaser hos ston kan dessa förväntas ha en duration upp mot maximalt 3 månader. Under den tid som brunstcykliciteten har upphört producerar gulkroppen progesteron. Det fanns inga påvisbara inflammatoriska förändringar i jämförelse mellan kontrollston och ston som fått plastkulor inlagda i livmodern.

Det finns en stor klinisk erfarenhet av olika kulor inlagda i livmodern, men den kliniska dokumentationen är mycket dålig. Den litteratur som finns på området visar på dåliga eller inga resultat av glaskulor eller kulor gjorda av olika metallmaterial.

Bakgrundstexten är skriven av professor Hans Kindahl.