Kapten Johannes Kirchheim (längst till höger) var en av de officerare som red i bröllopskortegen när Kronprinsessan Victoria gifte sig.
FOTO: Theresa Andersson
90 hästar tjänstgjorde i Stockholm i samband med Kronprinsessan Victorias och Prins Daniels bröllop. 12 av dem var polishästar från Göteborg och Malmö som cirkulerade i centrum i syfte att hålla ordning, de övriga ingick i bröllopskortegen och på en av dem satt Kapten Johannes Kirchheim. Johannes är chef på riddetaljen på Dragonbataljonen vid Livgardet (K1) och därmed välrutinerad när det gäller beridna korteger, men den här var något utöver det vanliga:
– Det var väldigt roligt att få vara med om det här, att se så mycket folk på stan, stämningen var väldigt hög, berättar Johannes och fortsätter:
– Jämfört med alla andra korteger var den här mer förövad, så trots att det var mer folk och mer tryck kände man sig väl förberedd och kunde njuta. Jag tror att alla som red i kortegen tyckte att det var en rolig upplevelse.
Hände det något oplanerat?
– Vigseln gick lite snabbare än på genrepet så vi fick skynda oss lite, men det löste vi genom att trava sista biten till Storkyrkan. Annars var det väldigt friktionsfritt. Visst, hästarna hoppade ju till ibland för det var musikkårer längs hela vägen, men det får man räkna med.
En tidig start för kortegeryttarna
En kunglig bröllopskortege innebär en tidig start för de officerare som ska deltaga. Johannes och hans kollegor var på plats i stallet på K1 redan klockan halv åtta på lördagsmorgonen.
– Då red vi ut med alla hästarna för att kontrollera att de var fräscha och för att rasta av dem. Sedan kontrollerade vi utrustningen och hästarna ryktades noggrant. 16.00 red vi från K1 till Hovstallet. Där anslöt hovstallets hästar, sedan red vi vidare till Storkyrkan och Slottsbacken.
Johannes var en av de fem ryttarna i det man kallar standarvakten och som satt på de vita hästarna i kortegen. Den häst Johannes red heter Nils och är precis som de övriga fyra en kladruber.
– Kladruber är en tjeckisk hästras, lite tyngre i typen än svenska halvblod och avlade för att se pampiga ut i parader, berättar Johannes och passar också på att förklara vad en standarvakt är:
– I kortegen fanns en standarförare, alla olika förband har en fana eller standar som det kallas om man sitter till häst, och den skyddar man alltid med en vakt.
Ryttarna i standarvakten rider hela tiden med höger hand på sabeln, det kallas att rida med gevär ut det vill säga dragen sabel. Alla hästarna i högvakten rids på kandar av just den anledningen:
– Vi måste kunna manövrera hästarna på en hand, vi rider ju med enhandsfattning, i höger hand håller vi vapnet och med vänsterhanden håller vi i tyglarna, berättar Johannes. Själv var han klädd i paraduniform med förgylld hjälm, som han bedyrar inte är fullt så obekväm som den ser ut.
Vad gjorde ni när brudparet steg ombord på Vasaorden?
– Vi red upp framför Nordiska museet och samlade oss och sen travade vi i princip tillbaks till K1 direkt. Vi brukar skritta hem men nu visste vi att det skulle bli en överflygning med Jasplan så vi skyndade oss lite.
När Jasplanen väl kom flygande hade den sista hästen precis hunnit in i stallet på K1 och då vidtog vanliga stallrutiner.
– Precis som vid vilken ridning som helst så går hästen först, så man börjar med att vårda sin häst (de blir skötta, spolade, visiterade och får mat), sedan hästens utrustning, sedan sin egen utrustning och sist sig själv sammanfattar Johannes.
För hästarna var det här sista uppdraget innan sommarbetet så på lördagseftermiddagen drogs även skorna av. För den här kortegen hade hästarna fått specialframtagna silverskor, vilket också innebar lite speciella rutiner.
– Alla skor märktes med kronprinsessans sigill och numrerades så att man sedan kan veta vilken plats hästen hade i kortegen. Vänster framsko får ryttaren, så jag får Nils framsko. Övriga skor lottas ut bland beridna högvaktens medlemmar. Undantaget är eskortchefens hästskor, han får vänsterskon själv som alla andra ryttare men högerskon får kronprinsessan, berättar Johannes.