Att få rida in i Scandinavium med fullsatta läktare till ett öronbedövande jubel är nog alla svenska ryttares dröm.

Min dröm om detta startade när min bror tävlade där som ungdomsryttare 1990. För mig var det stort att få gå runt i korridorerna under läktarna och träffa idoler som John Whitaker, Nick Skelton och Franke Sloothaak. Att få stå på framhoppningen och se dessa stjärnor rida var enormt för en femtonåring och jag minns att jag tänkte –det här vill jag också göra!

Jag hade en 5-årig häst till låns, e. Dimocritos-Imperator, och bestämde där och då att 1993 skulle jag rida honom i Scandinavium. Jag lyckades rida ihop cirka 80 poäng i kvalen men missade ändå att kvala in med en ynka poäng. Jag ansåg att min enda chans att få rida i Göteborg var som ungdomsryttare, att göra det som senior kändes helt ouppnåeligt så det var tungt när drömmen gick i kras.

När jag 13 år senare var och tävlade i Borås kom förbundskaptenen på söndagsmorgonen fram till mig under frukosten och sa
–Du ligger bra till för att bli uttagen att rida Skandinavium. Du har många bra resultat men det skulle nog behövas en topp placering i en Grand Prix först.

Borås var den sista uttagningstävlingen till Göteborg så pressen att lyckas i eftermiddagens GP blev så att säga inte mindre. Så tro mig när jag säger att jag var lycklig när jag sedan stod som vinnare i klassen och platsen i Scandinavium var säkrad.

Ett par veckor senare när jag red in på arenan för första gången, såg den fullsatta läktaren resa sig högt runt om mig, med mitt namn på jumbotronen njöt jag till fullo. Jag red felfritt och blev placerad i flera klasser och hade en bra helg. Det gjorde att jag fick mer och mer stöd av publiken och det kulminerade när jag som ensam felfri svensk skulle rida omhoppning i lördagens Grand Prix.

Oavsett vad som händer i min framtida ryttarkarriär kommer jag alltid minnas kvällen den 15 april 2006. Tänk dig att du står i ryttargången, väntar på din tur att rida in i omhoppningen i Göteborgs Grand Prix i ett fullsatt Scandinavium. Tänk dig att du hör jublet i arenan stiga när ryttaren före dig går i mål. Du väntar en stund för att ljudnivån ska lägga sig så att du kan rida in. Du inser efter en stund att ljudet inte sjunker utan stiger och stiger och att det är dig publiken väntar på. När du väl travar in på arenan bryter ett sånt öronbedövande jubel ut att du tror att trumhinnorna ska spräckas och taket lyfta. HELT MAGISKT!

Det här är något jag önskar att alla fick uppleva, men jag vet också att det inte kommer gratis. Det gäller att vara väldigt målinriktad och jobba stenhårt för att lyckas.

Niklas Jonsson
Örebro

Läs alla berättelser->