Necarne Castle, Irland 22-27/7
 
Ponny-EM Hoppning - Dressyr - Fälttävlan

EM i fälttävlan för ponny

EM-laget med tränare Sissi Lija och lagledare Bo Österlund

Rapport från EM - Lotta Fredriksson placerad

Söndag
EM i fälttävlan Ponny totalt: 1) Julia Weiser, Tyskland, Irish Beauty 44,5 2) Charlotte Offeney, Tyskland, Vilano 49,7 3) Sara Glynn, Irland, Aero Flyer 51,0 15) Lotta Fredriksson, Sverige, Jolly Roger 88,1 16) Sophia Ericksson, Sverige, Casper 89,9 23) Linda Cedermark, Sverige, Nice n Curly 131,2
Nationstävling: 1) Tyskland 148,10 2) Frankrike 211, 50 3) Belgien 283,30
Svenska laget bröt i terrängen

 
Lördag
Terräng: 1) Julia Weiser, Irish Beauty 44,5 2) Charlotte Offeney, Vilano 49,7 3) Sara Glynn, Aero Flyer 51,0 14) Lotta Fredriksson, Sverige, Jollly Roger 76,1 16) Sophia Ericksson, Sverige, Casper 85,9 23) Linda Cedermark, Sverige, Nice n Curly 120,2
Desiree Segerslätt, Sverige, Highlander elim fas D, Filippa Andersson, Sverige, Mustang elim fas D

Fredag
Ledig dag

Torsdag
Dressyr: 1) Melina Lamp, Tyskland, Desperado 42,2 2) Charlotte Offeney, Tyskland, Vilano 44,5 2) Julia Weiser, Tyskland, Irish Beauty 44,5 8) Sophia Ericksson, Sverige, Casper 51,9 9) Filippa Andersson, Sverige, Mustang 52,1 14) Desiree Segerslätt, Sverige, Highlander 56,4 15) Lotta Fredriksson, Sverige, Jolly Roger 56,9 41) Linda Cedermark, Sverige, Nice n Curly 69,8

Onsdag
Alla de svenska fälttävlansponnyerna klarade hästbesiktningen utan anmärkning

Arrangörens hemsida

rapport

Klicka på de små bilderna om du vill se dem i större format

Lotta och Jolly Roger placerade i EM på Necarne Castle på Irland
 Det var en trupp på fem EM-uttagna och förväntansfulla flickor som lastade sina ponnyer för den långa resan till Irland. Resan inkluderade 4 färjor och varade i tre dagar innan alla var framme. En stor del av resan gjordes på natten och tur var väl de eftersom dagstemperaturen bitvis var uppe i 35 grader.  

Det var alltså trötta hästar, ryttare och medföljande föräldrar som så småningom kom fram till tävlingsplatsen.
Resan hade dock gått bra och alla ponnyer var friska och hela men givetvis lite slitna.
Väl framme på Irland fick vi lära oss varför Irland kallas för den gröna ön. Det var mycket regn och skurar som höll på till och från hela veckan. En fördel var dock att temperaturen blivit mycket lägre. Ibland kanske för låg.
Dagarna fram till den officiella invigningen på onsdag användes för återhämtning och lite trimning i dressyr.
Under onsdagen skedde den första veterinärbesiktningen där alla ponnyer godkändes.
Samma dag hade också alla ryttare fått besiktiga banan tillsammans med lagledningen. Efter besiktningen nominerades laget där Filippa Andersson, Sophia Ericsson, Desiree Segerslätt och Lotta Fredriksson ingick. Linda Segermark skulle rida som individuell ryttare.

Senare på kvällen var det invigning, som tyvärr skedde under både regn och kallt och blåsigt väder. Ryttare från alla länder i både dressyr, hoppning och fälttävlan gick i ett långt tåg in till byn, ledda av orkestrar och hästdroskor. Det var också mycket människor som tittade på, så det blev ett helt igenkorkat centrum där knappt någon visste vart man skulle gå.  

Dagen efter var det dressyr för alla startande. Lottning tillsammans med lagledningens nomineringar gjorde att Sophia Ericsson startade som nummer nio och först av svenskarna. Därefter red Desiree Segerslätt, Filippa Andersson, Linda Cedermark och Lotta Fredriksson i nämnd ordning. Lotta red sist av alla startande.
Sophia som började fick till en mycket bra dressyr och slutade bäst av svenskarna på en åttonde plats. Detta smittade tydligen av sig på den övriga truppen för alla gjorde nog en av sina bästa dressyrprogram någonsin på tävling. Undantaget var kanske Linda på Nice and Curly som denna gång inte fick till det lika bra som vanligt.
Filippa Anderson slutade på en nionde plats, Desiree Segerslätt på fjortonde och Lotta Fredriksson på femtonde plats. Dessa ryttare som var med i laget låg alla inom fem poäng och laget låg därmed på 2:a plats totalt.
Det krävs en hel del schwung, elegans och utstrålning tillsammans med perfekt tekniskt riktig ridning för att få bra poäng på internationella tävlingar. De flesta ponnyer såg ut som små eleganta fullblod och var troligen korsningar mellan häst och ponny.

Fredagen var en vilodag där ryttarna ägnade sig åt att gå terrängbanan så många gånger som möjligt. Hindren var mycket stora där huvuddelen av hindren var maximerade på både höjd och bredd. De flesta hindren erbjöd inte några alternativa vägar utan enbart rakt fram. Banan var ca 3,6 km lång där bansträckningen gick över långa och böljande höga kullar. Konditionen på ponnyerna skulle visa sig vara mycket avgörande. Framförallt var det en mycket brant uppförsbacke och nedförsbacke på slutet av banan. Optimaltiden var 6 min och 58 sek.

Hinder 1, var ett typiskt stigsprång som inte borde ställa till några problem.

Hinder 2, var relativt stora rektangulära lådor som inte heller borde ställa till problem.

Hinder 3, var banans första svårighet. En stor rund trätrumma låg alldeles framför en brant nedförsbacke där hästarna helst skulle landa alldeles bakom hindret, för att sedan rida nedför backen.

Hinder 4, var ett stort vattenhinder och ett av banans svåraste hinder. Två stora blombeklädda koppelräck stod efter varan i en lätt nedförsbacke ned mot vattnet. Det andra språnget över sista koppelräcket erbjöd en rejäl djuplandning ned i vattnet. En ytterligare svårighet för ryttarna var att hindret låg nära start och målområdet och mycket folk skulle samlas här.
Detta hinder erbjöd en lång alternativ väg där man först kunde hoppa över ett hus och därefter ned i vattnet över ett stockhinder. Hindret låg i en nedförslutning mot vattnet och var inte helt lätt som alternativ.

Hinder 5, var ett traditionellt steeplechasehinder byggd av ris. Hindret låg som första hinder i en mycket lång och krävande uppförsbacke på ca 1 km. Borde inte vara några problem.

Hinder 6, var en variant av ett typhinder med ”Coffin” karaktär. En stor häck följdes av ett dike och därefter en ytterligare häck. Ett medsvårt hinder som krävde att hästen inte hoppade för stort på första häcken.

Hinder 7, såg ut som ett av de lättare hindren på banan men kom högst upp på en kulle efter den långa uppförsbacken som därmed gjorde det svårare. Hindret var en halvrund palissad av trä.

Hinder 8, var ett hinder som kallas för ”Sunken Road” och är ett av de svårare hindren på banan.
Ett lutande koppelräck står framför en väg och ytterligare ett räck står på andra sidan vägen. Därefter följer ytterligare ett nedhopp. Svårigheten är att vägen ligger ca 1 m nedanför de båda räckena och att hästen inte ser vägen/svårigheten förrän den just skall hoppa. En ytterligare svårighet är att man rider från en upplyst äng in i en mörk träddunge där hindret är placerat.

Hinder 9, låg i en lätt nedförsbacke och var en halvrund häck med dike framför. Ett relativt stort hinder men såg inte allt för svårt ut.

Hinder 10 och 11, var banans näst svåraste hinder. Efter en lång nedförsbacke möter hästarna en ”segelbåt” i trä. Ett ”segel” sitter på mitten och ryttaren får välja höger eller vänster sida (spets) och hoppa över. Alldeles efter detta hinder följer en kort och brant uppförsbacke där det ligger ett hus med ljust halmtak på kullens översta topp. Efter huset följer en lika brant nedförsbacke ned mot ett stort vattenkomplex. Mitt i vattnet finns ytterligare ett hinder som skall likna en stenmur som också skall hoppas över. Svårigheten med detta hinder är först och främst att hästen inte ser nedförsbacken där den skall landa utan enbart vattnet långt nedanför. Det krävs därför en häst som måste lita på ryttaren och hoppa ”rakt ut” för att senare landa på den neråtlutande gräsbacken innan vattnet. I denna nedförsbacke gäller det för ryttaren att hinna samla upp tyglarna och komma i balans innan ”stenmuren” i vattenhindret. Hindret i vattnet skulle visa sig vara svåraste delen på det här hindret. På detta hinder fanns det en längre alternativ väg som innebar att man red förbi den första kullen och hoppade i vattnet från upphoppsidan.
Därefter hoppade man muren i vattnet bakifrån från andra hållet. Ett lättare alternativ utan överraskningsmoment, men med en mycket längre väg som tar 10-15 sekunder extra tid.

Hinder 12, Återigen är det en uppförsbacke genom skogen där hästen kommer fram till ett smalt hinder av typ kulvert variant. Ett inte alltför svårt hinder för hästar som tränats på smala hinder.

Hinder 13 var en stor stock som hängde i rep likt en jättegunga över ett djupt och brett dike. Hindret var av stigsprångskaraktär. Hästar som inte tittar ner i gropen borde inte ha några problem även om höjd och bredd var maximerat.

Hinder 14 var en stenmur som var byggd som en rund borg med torn i vardera ändan. Inuti ”borgen” var det ett vattenhinder som inte hästarna såg förrän de svängde in på ”borggården”. Hästarna skulle springa igenom vattnet och därefter hoppa ut över muren. Det var ett mycket vackert hinder men inte alltför svårt att hoppa.

Hinder 15 var banans klart svåraste hinder. Det var först en lång brant nedförsbacke till två stycken liksidiga triangelspetsar byggda i trä och ris och med max tillåten höjd.
Den kortaste vägen var att hoppa först den vänstra spetsen och därefter vända ca 90 grader vänster efter två eller tre galoppsprång på böjt spår och hoppa den högra spetsen. Den alternativa längre vägen var att hoppa den första triangeln på höger sida för att därefter rida runt några vagnar och sedan hoppa den andra triangeln på vänster spets. Därefter var det ytterligare en längre väg runt ett träd för att komma ut på spåret igen. Om man inte har en häst som kan hoppa maxade 60 graders spetsar åt båda hållen när dom är rejält uttröttade så slutar nog tävlingen för dessa ekipage på dessa hinder då inga andra alternativ fanns.

Hinder 16. Efter det förra hindret var det en mycket brant och ganska lång uppförsbacke för att så småningom komma fram till en så kallad ”Ski Jump”. Det var en stor stock som hängde liksom fritt i luften på toppen av ytterligare en brant kulle. Hästen skall när den är maximalt uttröttad hoppa detta mycket svåra hinder där landningen är i en lika brant nedförsbacke mot start och målområdet. Ett alternativ fanns på detta hinder där ryttaren kunde välja att rida runt den sista branta kullen och hoppa en alternativ mindre stock från motsatta hållet. Därefter får ryttaren rida runt kullen ytterligare en gång för att styra ned för en mycket brant backe mot målområdet.

Hinder 17 låg i slutet av den långa nedförsbacken från hinder 16. Det var ett hinder av typ låda/bord variant med max mått och bredd. Hindret är normalt inte svårt men när det kommer längst ned i backen och trötta hästar kan det vara nog så svårt att veta hur mycket man behöver ta upp hästarna före språnget.

Hinder 18 var det sista hindret och var ett vackert blombeklätt stigsprång in mot mål.

Först ut av svenskarna på den svåra terrängbanan var Sophia Ericsson på Casper. Hon red rakt fram på alla hinder fram till Hinder 11 där hon tog den längre alternativa vägen. Hindret klarades utan några större problem. Därefter fick hon tyvärr en utbrytning på hinder 15 som var spetsarna. Det var hela 13 st som hade stopp på detta hinder. Sophia fortsatte sedan uppför den långa backen mot hinder 16 där hon tog den längre alternativvägen. Därefter var det rakt mot mål. Casper som har en mycket stor galopp hade inte mycket tidsfel trots de längre vägarna. Ekipaget slutade på 20 poäng straff för hinder och 14 poäng för tidsfel. Endast tre ponnyer totalt klarade tiden.

Nästa ut på banan var Desiree Segerslätt på Highlander. Hon kom tyvärr bara till hinder nr 4 där hon tvingades utgå. Hästen och Desiree kom fel på första koppelräcket där hästen hoppade av för tidigt och fick därmed alldeles för lång kvar till andra räcket. Hästen stannade förståndigt nog men Desiree kunde inte sitta kvar utan föll av. Hon satt upp på hästen igen och försökte rida alternativa vägen, men tyvärr vägrade hästen två gånger och ekipaget var därmed uteslutna. Det är svårt att komma igenom ett stort vattenhinder när hästen stannat en gång.

Filippa Andersson på Mustang startade därefter. Hon fick också problem på hinder 4 som var vattenhindret. Hästen hoppade båda räckena ner i vattnet, men det sista språnget blev lite väl brant ned mot vattnet så Filippa tappade balansen och gled tyvärr ned i vattnet. Hon hoppade upp igen och fortsatte men hade nog tappat både koncentration och inspiration för det blev fler problem på vägen för att slutligen utgå på hinder 10/11.

Linda Cedermark på Nice and Curly startade som fjärde ryttare. Hon fick en mycket fin runda och gick rakt fram på alla svårigheter. Hon hade inga fel och hade klarat banans svåraste hinder fram till det tredje sista hindret som var Ski Jump hindret. Hästen trampade om före hindret men stannade tyvärr den här gången. Linda vände om och andra gången gick det bra. Hon kom i mål med 20 straff för hinder och 30.4 för tidsfel.

Sist av alla ryttare var Lotta Fredriksson på Jolly Roger. Lotta red den kortaste vägen på alla hinder och klarade av alla hinder utan några hinderfel. Hon slutade på 0 straff på hinder och 19,2 för tiden. Lotta säger att då Jolly är så rak och lydig som han är men med små galoppsprång så måste hon satsa på att gå de kortaste vägarna för att kunna tjäna igen tid. Lotta hade också fördelen och självförtroendet att ha ridit en EM bana förra året utan hinderfel.
Endast 14 stycken klarade denna gången av banan utan hinderfel och endast 3 stycken var dubbelnollor.

Efter terrängdagen låg Lotta på 14:e plats, Sophia på 16:e och Linda på 23:e plats.

Hästbesiktningen klarades av utan problem och alla hästar som var kvar godkändes.

Banhoppningen var som vanligt med omvänd startordning. Först ut var Linda på Nice N Curly. Ekipaget stannade en gång men var för övrigt felfria och slutade på totalt 23: plats.
Casper och Sophia Ericsson rev ett hinder och slutade på 16: plats. Tyvärr var det alldeles utanför placering då endast 15 var placerade. Det var exakt den samma situation som Lotta och Jolly Roger hade förra året. I år gick det dock bättre då ekipaget slutade på 15:e och sista placering. Lotta och Jolly rev tre hinder men ramlade ändå bara ner en plats. Jolly var mycket seg och trött efter terrängen men som sagt, de lyckades ändå knipa sista placeringen.

Tre dagar senare var alla välbehållna hemma igen.

Leif Fredriksson

Var: Necarne Castle, Irvinestown, Nordirland
När: 22-27 juli 2003
Tävling: EM i fälttävlan för ponny. Samtidigt anordnas EM i hoppning och dressyr för ponny på samma plats.
Fjolårssegrare: Vid EM i fälttävlan för ponny 2002 i tyska Hagen vann Wouter van der Cleene från Belgien med hästen Quintana den individuella tävlingen. Bästa svenska var Lotta Fredriksson med hästen Jolly Roger på en fjortonde plats. Bästa lag var Tyskland före Belgien och Storbritannien. Sverige slutade där på en sjunde plats.
Program:
Onsdag 23 juli Öppningscermoni
Torsdag 24 juli Dressyr
Fredag 25 juli Ledig dag
Lördag 26 juli Terräng
Söndag 27 juli Hoppning
Startfält: För Sverige startar Filippa Andersson med Mustang, Linda Cedermark med Nice´N Curly, Lotta Fredriksson med Jolly Roger, Sophia Ericksson med Casper och Desiree Segerslätt med Highlander
Övrigt: Newcarne Castle, också känd som The Ulster Lakeland Equstrian Park, öppnade officiellt 1995 och har sedan dess varit arena för flera stora internationella tävlingar.
Officiell hemsida: www.ponyeuchampionships.com

 
Arrangörens hemsida